skip to main |
skip to sidebar
Fantastiska Elina!
Vi var kursare en gång i tiden. Hon gjorde sitt, jag gjorde något annat.
Till min stora glädje var hon på besök i Malmö för några veckor sedan.
Jag hade inte träffat henne på flera år, men hade kunnat följa hennes
öden och äventyr inom FN och jordbruksbranschen.
Vi pratade vitt och brett om smått och stort. Hon har kloka synpunkter
på det mesta. Dessutom är hon hängiven fotofantast.
Jag råder er alla bestämt att kolla in hennes blogg: elina elina elina
När hon bodde i N.Y. bloggade hon om staden i strolling new york. Många
intressanta tips för den som vill veta mer om stadens alternativa sevärdheter.
Var var vi? Jo, jag hade lämnat syster på flygplatsen, vågat mig fram till
känd rocktrummis, och åkt den fina kustvägen till Louisiana.
Mina föräldrar ville se utställningen Warhol After Much, och det lät ju intressant. Tyvärr var
det en ganska "smal" utställning, och kopplingen Warhol-Munch var inget som kittlade någonstans.
Då var jag mer förtjust i Warholutställningen på Moderna Musset för två år sedan.
Tack och lov då för utställningen med årets Hasselbladspristagare, Sophie Calle.
Framför allt hennes verk Take Care of Yourself var behållning och underhållning.
I det verket dissekerar hon ett brev från en pojkvän som gör slut med henne.
Varje ord plockas ut och belyses och analyseras psykologiskt, beteendevetenskapligt,
grammatiskt osv. (psycho anyone...?)
Även delen från Transsibiriska järnvägen (som jag åkte 2002 med bl.a. Patrik)
vurmade jag lite extra för. Hon hade delat kupé med en rysk man, och hade
fotograferat honom från början till slut. Mängder av bilder på honom och tågets
olika interiörer. Dessa bilder låg huller om buller på ett bord, tillgängliga
för botanisering. Bara att plocka upp en näve och bläddra.
Utsällningen med Sophie Calle är i sig värd ett besök. Pågår fram till 24 oktober.
Har jag berättat om min kompis Lasse? Inte? Vi är barndomsvänner och har som största
intresse att hänga på flygplatser tillsammans.
Så här såg det alltså ut när jag träffade Metallicas trummis Lars Ulrich.
Gillar att söt flicka som tog bilden valde att lägga fokus på mig, och inte
på gammal-avdankad-rocktrummis-cool1991-men-ändå-behaglig.
Men usch så jag ser ut, det är en lika obehaglig upplevelse varje gång jag ser
en bild på mig själv. Därför håller jag mig helst bakom kameran. Kunde lika gärna
ha tagit en bild med Connie istället.
Titta nu på den här fina bilden istället, som min gode vän Patrik har tagit. Bilden
kan ses som en tribute till Karate Kid (va?), lagom till premiären av the remake.
Lillasyster åkte tillbaka till Dubai idag. Familjen gjorde sällskap till Kastrup.
I väntan på avgång, som visade sig vara 2 (!!!) timmar senare än syster uppgivit
(uppskattar min sovmorgon lillasyster, verkligen), frukosterades det på Starbucks.
Jag drack mitt livs första Frappu-ärdetnågotkaffeidenhär?-ccino.
Det var ling (Ystadslang för lugnt?)!
När syster vänt på klacken och lämnat oss för den här gången lägger jag märke
till ett sällskap på 7-8 personer som checkar in lite avsides vid en stängd
incheckningsdisk. Jag kan inte sluta stirra, och långsamt långsamt går det
upp för mig att jag känner igen en av personerna i sällskapet,
Metallicas trummis Lars Ulrich.
Jag har redan min kamera uppe eftersom jag fotograferat min syster (bilden ovan).
Vill så gärna gå fram till Lars, ta en bild och växla några ord, men kroppen kämpar
emot. Stor klump i magen, bultande hjärta. Han är ju inte vem som helst. Kan jag
bara gå fram till honom och börja prata med honom? Han ser ju ut att vara med sin
familj. Han kanske blir arg.
Jag brottas med dessa tankar i flera minuter innan jag tänker: Va f*n! Nu går jag dit
bort, säger några väl valda ord och ber om en bild. Ska det vara så j*kla svårt??!
Resten går på ren automatik. Jag går fram, frågar om han är den jag tror han är,
presenterar mig, berättar att jag uppskattar deras musik, yada yada yada, frågar
om vi kan ta en bild ihop (jag snackar danska så gott jag kan, fordi jeg er lidt
wiiild 'n' craaazy, eller inte). Han går med på mitt förslag, tar på sig sina
solglasögon för att dölja sina rödspruckna ögon och ställer sig bredvid mig. Jag
lämnar över min kamera till en tjej i sällskapet och känner mig väldigt osäker när
hon trycker av ett par bilder. I sällskapet finns för övrigt Lars käresta
Connie Nielsen (söt tjej!), som ler åt händelsen (eller kanske åt det faktum
att Lars ser väldigt liten ut bredvid mig...?).
Jag tackar för mig och återvänder till mina föräldrar, aningen nöjd med vad jag precis
gjort. Vi far vidare till Louisiana för att titta på Warhol/Munch-utställning.
Fortsättning följer.
