Lillasyster åkte tillbaka till Dubai idag. Familjen gjorde sällskap till Kastrup.
I väntan på avgång, som visade sig vara 2 (!!!) timmar senare än syster uppgivit
(uppskattar min sovmorgon lillasyster, verkligen), frukosterades det på Starbucks.
Jag drack mitt livs första Frappu-ärdetnågotkaffeidenhär?-ccino.
Det var ling (Ystadslang för lugnt?)!
När syster vänt på klacken och lämnat oss för den här gången lägger jag märke
till ett sällskap på 7-8 personer som checkar in lite avsides vid en stängd
incheckningsdisk. Jag kan inte sluta stirra, och långsamt långsamt går det
upp för mig att jag känner igen en av personerna i sällskapet,
Metallicas trummis Lars Ulrich.
Jag har redan min kamera uppe eftersom jag fotograferat min syster (bilden ovan).
Vill så gärna gå fram till Lars, ta en bild och växla några ord, men kroppen kämpar
emot. Stor klump i magen, bultande hjärta. Han är ju inte vem som helst. Kan jag
bara gå fram till honom och börja prata med honom? Han ser ju ut att vara med sin
familj. Han kanske blir arg.
Jag brottas med dessa tankar i flera minuter innan jag tänker: Va f*n! Nu går jag dit
bort, säger några väl valda ord och ber om en bild. Ska det vara så j*kla svårt??!
Resten går på ren automatik. Jag går fram, frågar om han är den jag tror han är,
presenterar mig, berättar att jag uppskattar deras musik, yada yada yada, frågar
om vi kan ta en bild ihop (jag snackar danska så gott jag kan, fordi jeg er lidt
wiiild 'n' craaazy, eller inte). Han går med på mitt förslag, tar på sig sina
solglasögon för att dölja sina rödspruckna ögon och ställer sig bredvid mig. Jag
lämnar över min kamera till en tjej i sällskapet och känner mig väldigt osäker när
hon trycker av ett par bilder. I sällskapet finns för övrigt Lars käresta
Connie Nielsen (söt tjej!), som ler åt händelsen (eller kanske åt det faktum
att Lars ser väldigt liten ut bredvid mig...?).
Jag tackar för mig och återvänder till mina föräldrar, aningen nöjd med vad jag precis
gjort. Vi far vidare till Louisiana för att titta på Warhol/Munch-utställning.
Fortsättning följer.
5 kommentarer:
*trummar på tangentbordet och väntar otåligt på fortsättningen*
wiiild n crazyy guy!
Du menar att du åker till Louisiana för att se Sophie Calle. Hon är bäst :)
men du fick ju två timmar extra med (vad jag tror är) bästa systern i världen! :)
jag har sagt det förut och jag säger det igen; grymma foton Niklas!
// Lisa, friend of Kat-woman
@ Lisa: Du har så rätt så Lisa. Det blev en extra lång frukost på Kastrup med hela familjen samlad.
Tack för komplimangen!
Skicka en kommentar