Så fann jag då mitt Blackeberg efter en halvtimmes färd med Gröna linjen.
Det soliga, somriga & sömniga samhället Blackeberg jag mötte var ett helt annat än det vintriga, mörka, kalla, dystopiska Blackeberg som beskrivs i boken.
Med undantag för ett hängivet gäng boulespelare, några hurtiga eftermiddagsflanörer eller den glada barnaskaran på flyktingförläggningen så var det tämligen folktomt.
De bostadsområden jag besökte var belägna i och kring ett lummigt naturområde. Överraskande hög mysighetsfaktor.
Eventuella möten med blodtörstande varelser är inget för den här bloggen.
Däremot kan Bloggen om Blackeberg kanske stilla er nyfikenhet i väntan på Staden i skogen - bilder och berättelser från Blackeberg...?
3 kommentarer:
fint porträtt av ett soligt blackeberg! nä, inga vampyrer syns till på dessa bilderna iaf, eller människan under bron, vem var det?
Jag tycker det verkar mysigt!
Det var mysigt. Och sömnigt.
Skicka en kommentar