på torsdag ska jag se michael jacksondokumentären this is it med mamma.
minns när jag gick i högstadiet. när grungen kom. 1991 var året då nirvana släppte nevermind, pearl jam släppte ten, metallica fick sitt stora kommersiella genombrott med metallica (aka. the black album). samma år släppte michael jackson skivan dangerous. jag kände mig ganska ensam om att lyssna på den skivan. de flesta av mina kompisar föredrog att lyssna på det nya hårda och "skitiga" soundet från seattle, men inte jag. jag gillade remember the times, jam, heal the world, give in to me, who is it? (!!!) osv. jag minns dock att "alla" (obs! i bemärkelsen väldigt många, inte bokstavligt) killar på min högstadieskola pratade om videon till michael jacksons in the closet, eftersom de var väldigt betuttade i den så vackra naomi campbell.
mot slutet av 90-talet kom jag dock att uppskatta band som just nirvana och pearl jam (pga. eller tack vare en tjej) och rocken tog över. m.j. hamnade i skymundan, men försvann aldrig helt ur bilden.
blev precis som så många andra ganska så chockad när jag i somras fick höra att m.j. dött.
därför tycker jag det kan vara intressant att se dokumentären, för att ta något slags farväl.
det blir inget farväl till musiken, och myten "michael jackson - larger than life"
kommer alltid (för)följa honom. det får istället bli ett farväl till den lilla
människan michael, offer för vår tids kanske största (och mest tragiska?) framgångssaga.
bilden ovan är tagen av min vän micke på vår lilla roadtrip härförleden. den kan väl ses som
min lilla halloweentribute till m.j. jag tycker iaf. att micke tagit en riktigt fin bild.