För drygt 2 månader sedan befann jag mig i stan med Daniel. När vi passerade
en folkhop på Södra Promenaden viskade han till mig: Där är Mathilde från vår
gymnasieklass, hon som är präst nu.

Jag stegade fram och vi började prata om allting som hänt sedan gymnasietiden.
Så småningom gled vårt samtal in på Mathildes jobb som präst och hon berättade
om hur hon jobbar med ungdomar på Kraftstationen. Hon berättade också att en
kollega till henne skulle vara ledig en månad under hösten så de skulle komma
att behöva en vikarie.

Jag anmälde mitt intresse, blev kallad till intervju, sa några bra saker,
"landade gigget".

Så sedan två veckor tillbaka jobbar jag ett par dagar i veckan på denna "mötesplats
för ungdomar i åldrarna 13-20" som kallas för Kraftstationen. Utöver mina sköna
kolleger, får jag träffa många färgstarka (bildligt och bokstavligt talat) människor
som lär mig mycket om livet, samtidigt som jag hoppas att mina erfarenheter som jag
delar med mig av kan lära dem någonting.

Det blir mycket bordtennis, läxläsning, bordtennis, filmkvällar, temakvällar med
inbjudna gäster, bordtennis och inte minst det jag upplever som viktigast, att bara
lyssna på vad de har att säga: om sina liv, om sina drömmar. (Och mycket bordtennis
förstås!)

Nu är det bara den här och nästa vecka kvar. Känns tråkigt att det inte varar längre.