clouds in your eyes...

Mormor och morfar köpte en sommarstuga i Falsterbo på 50-talet. Då såg det annorlunda ut. Där den asfalterade vägen är idag fanns en enkel grusväg, och där alla nybyggda åretruntvillor står idag, fanns bara äng så långt ögat kunde nå.

Jag spenderade mina somrar som liten där. Ofta gav jag mig ut på upptäcktsfärd på min cykel för att hitta undangömda platser som jag kunde ha för mig själv. Trots det idoga utforskandet fanns det många platser jag aldrig kom mig för att utforska, platser som låg lite för långt bort, platser som avskärmades av tungt trafikerade vägar.

Jag har på senare år gjort ett antal exkursioner med kameran som följeslagare i Falsterbo-Skanör. Några av dessa har jag redovisat här i bloggen.

I början av september i år begav jag mig ut på cykeln igen för att besöka delar av Skanör som jag aldrig tidigare besökt. Det var tänkt att bli ett lite mer ambitiöst projekt som skulle resultera i ett bildspel.

Bildspelet är klart och kan beskådas nedan. Som vanligt, tryck play och omedelbart paus, så att bildspelet hinner ladda klart innan ni ser det.

color me badd...

did i ask too much...?

sweet baby... i need fresh blood...

Ack, Blackeberg...

Så fann jag då mitt Blackeberg efter en halvtimmes färd med Gröna linjen.

Det soliga, somriga & sömniga samhället Blackeberg jag mötte var ett helt annat än det vintriga, mörka, kalla, dystopiska Blackeberg som beskrivs i boken.

Med undantag för ett hängivet gäng boulespelare, några hurtiga eftermiddagsflanörer eller den glada barnaskaran på flyktingförläggningen så var det tämligen folktomt.

De bostadsområden jag besökte var belägna i och kring ett lummigt naturområde. Överraskande hög mysighetsfaktor.

Eventuella möten med blodtörstande varelser är inget för den här bloggen.

Däremot kan Bloggen om Blackeberg kanske stilla er nyfikenhet i väntan på Staden i skogen - bilder och berättelser från Blackeberg...?

slutstation var finns den...?

Förra helgen hade den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in biopremiär i USA. Let me in, som den heter, fick överlag fina recensioner men drog inte in några större summor på biograferna.

Jag var väldigt förtjust i boken, men tyckte att filmen var en besvikelse. För mycket av leken med könsroller går förlorad i filmen, samtidigt som andra saker framställs dumförklarande visuellt.

Jag blev iaf väldigt nyfiken på Stockholmsförorten Blackeberg efter att ha läst boken, så det var bara till att sätta sig på Gröna linjen och åka dit när jag var i Stockholm förra året.

if i share with you my story...

...will you share your dollar with me?

white lines

something like a phenomenon.