på spaning efter den snö som flyr.

en man och hans flöjt.

Hade en mycket trevlig fredagsafton i sällskap med Kollo-Rasmus.

Först hemma hos Rasmus där jag blev bjuden på den godaste hemmalagade pizza
jag någonsin ätit, sedan var det konsert och releasefest med Rasmus vänner i bandet
Vit Päls på Debaser. Lite backstagepepsi och dans på det innan kvällen var över.

Vit päls hade släppefest på Debaser i fredags.

vi låser in oss i rutor
vi inte vågar gå ut ifrån

då kommer rädslan och tar oss

gone baby gone.

what's a boy to do?

Kajplats 01 - min favoritbyggnad i Västra hamnen med sina raka linjer och stora fönster. Ritad av Wingårdh.

what a difference a day makes.

I söndags var jag i Köpenhamn. I söndags var jag i villan på bilden. I söndags var
jag med om en upplevelse jag sent ska glömma.

Min barndomsvän Magnus hörde av sig angående ett skådespel av Pasolinis film Salò i
den danska huvudstaden. Jag tyckte det lät intressant, så jag följde med.

I villan utspelar sig alltså allehanda övergrepp och dekadenta festiviteter. Champagnen
flödar, piskorna viner och varje möjlighet till sexuellt umgänge tas väl tillvara.

Till en början är jag nervös och flinar och skrattar osäkert. Jag hinner till och med
förolämpa en av skådespelerskorna så att jag får en näsknäpp. Efter introduktionen
börjar rundvandringen i villan. Det dröjer inte länge innan jag kommer in i
stämningen och handlingen. Jag blir desorienterad, får svårt att avgöra om det
är skådespel eller verklighet. Jag ser hur piskorna träffar pigornas bara ryggar,
jag ser hur deras huvuden trycks ner i en balja med vatten, jag ser hur förnedrade
pigorna är där de står med avslitna kläder och blottar bröst och underliv medan
tårarna rinner nerför kinderna, jag luktar att det verkligen är champagne i glasen
som vi åskådare/gäster blir bjudna på, jag hittar sexleksaker jag inte visste fanns
i flera av rummen som prov på deras sexuella extravaganser osv. osv.

Efter ett par timmar känner jag mig avtrubbad och reagerar inte nämnvärt när jag ser
ännu en piga bli piskad medan hon kryper ihop på golvet, eller när ett av "barnen"
blir "våldtaget" av en av vakterna. Precis som filmen är det det som är den här
föreställningens styrka, den visar de psykologiska reaktioner vi människor får när vi
vistas i extrema och utsatta miljöer, hur vi "stänger av" för att orka med lidandet
runtomkring oss. Det är skrämmande hur fort det går, även om det som sker är
iscensatt.

När de första bestraffningarna skedde ville jag resa mig upp och protestera mot det
omänskliga beteendet, men jag gjorde ingenting för jag tänkte att "det kan ju någon
annan göra" och "det är ju ändå bara skådespel". Däremot var det inga problem för en
person i publiken att fråga om hon fick prova på att hjälpa till med piskandet,
och det fick hon.

Den enda gången jag känner att det kanske inte bara är en föreställning är när jag
mot slutet av min vistelse hamnar i ett av madamernas rum tillsammans med några
besökare och skådespelare. En av besökarna berättar om hur han opererats för en
hjärntumör och tar betablockerare, en annan berättar att han är hiv-positiv och bipolär
men fri från medicin sedan en tid tillbaka. När så en av vakterna, som är
från forna Jugoslavien, berättar hur han sett en liten flicka skjutas ihjäl
framför ögonen på honom vid tiden för inbördeskriget, så känns det som om
fjärde väggen för ett ögonblick rämnar och vi sitter där tysta tillsammans
och nickar som i samförstånd.

Läs mer om föreställningen på teatergruppen Republiques hemsida.

Sydsvenskan introducerar och recenserar.

Jag vill dit igen...

Marcus aka. MÅL.

Adam.

Torsdag till fredag är det JSM i Kristianstad för Malmö Kappsimningsklubb.
Jag har hälsat på min gamla förening ett par gånger de senaste veckorna och
fotograferat simmare och simhoppare.

Bilderna ovan är på Resul som bl.a. simmar bröstsim, frisim och medley på JSM.

Joan Wasser.

I fredags var jag på Debaser med min kompis Marie för att lyssna på "Joan as Police Woman".
Till förrätt serverades Edda Magnason som nyligen skivdebuterade.

Edda, som både sjöng och spelade fint de få låtar vi fick höra, har ett säreget
sätt som fick mig att associera till en Filippa Bark som imiterar Tori Amos.
(Påminde även lite om Ross Chandler i det här klippet)

Joan & Co är en av de nya artister sprungen ur Brooklynscenen som jag inte tagit mig
tid att lyssna på. De blandade souliga ballader med lite mer funkrockiga låtar och
slängde in en cover på Public Enemy där Moogbasen fick gå loss. Stabilt!

Efter konserten blev det Cola (obs läsken!) och vatten till samtal med
"sköna lirare" från PA-programmet i Lund.